Det engelska begreppet Serendipity – eller på svenska, den lyckliga slumpen – spelar en snudd på obehagligt stor roll i den mänskliga historien. Det är genom lyckosamma sammanträffanden, snarare än väluttänkta planer, som människors vägar gång på gång korsas på oväntade vis som genererar banbrytande nya upptäckter, innovationer – eller nya människoliv.

Vi kunde lika gärna aldrig nånsin ha mötts, sjunger Lisa Ekdahl i den gamla landsplågan. Och man tänker: vilket märkligt sammanträffande ändå, att de träffades! Vad är oddsen liksom?

Eller? Är den lyckliga slumpen verkligen så slumpmässig? Faktum är att serendipiditet alltsomoftast inte alls är så slumpartat som det i förstone ter sig. Tvärtom kan klokt utformade miljöer maximera förutsättningarna för att lyckosamma möten sker. Tänk ett bibliotek med bokhyllorna fulla med referenslitteratur. Visst kan slumpen vara inblandad när du slår upp just DEN sidan i en just DEN boken som ger dig impulsen till lösningen på ett problem. Men håll med om att förutsättningarna för det slumpartade mötet har bäddats rätt väl genom att rummet är fullt med referenslitteratur?

Var vårt öde redan bestämt långt innan vi fötts? Frågar sig Lisa Ekdahl vidare. Ja kanske var det åtminstone väl bäddat för av ett framsynt byggnadsprogram. När just det möte äger rum som lägger grunden för att ett specifikt vetenskapligt genombrott eller en ny idé växer fram går förstås inte att förutsäga eller planera fram – men sammanhanget kan lägga en god grund för att det sker, förr eller senare, på ett eller annat vis.

En som studerat detta är Alan Penn, professor vid UCL Bartlett School of Architecture, som har tittat på sambandet mellan rum, parallell närvaro och möten.

Alan Penn och hans kollegor har under lång tid studerat, bland mycket annat, hur interaktion sker och samarbeten växer fram mellan personer på arbetsplatser. För att identifiera möjliga kopplingar mellan det sociala nätverket och det fysiska rummet har de videodokumenterat och analyserat interaktionen på ett flertal arbetsplatser. De har också analyserat hur nyttiga/användbara (”useful”) personalen anser sina kollegor vara för dem själva, vilket de i sin tur genom videodokumentationen har kunnat koppla till hur synliga kollegorna var på kontoret.

Utfallet av dessa undersökningar indikerade att med några få undantag så ansågs personer som sällan eller aldrig sågs till på kontoret av kollegorna vara mindre nyttiga.

Detta kan kanske tyckas självklart. Men problemet är att vår perception bedrar oss här. Våra kollegors verkliga ”nyttighet” i ett professionellt sammanhang har i realiteten mycket lite med deras synlighet på kontoret att göra. Men den perceptiva bilden har reella konsekvenser: anställda som inte uppfattas som lika nyttiga involveras i färre samarbeten och inkluderas i färre samtal på kontoret.

Penns studie fann att den genomsnittliga ”nytta” som personal tillmätte varandra på en arbetsplats, var direkt relaterad till hur rumsligt integrerad kontorsplanen var. Om planlösningen innebar att olika delar av kontoret var isolerade från varandra reducerades snabbt upplevelsen av hur nyttiga andra var. Hela kontorets interaktionspotential blev lidande.

Rumsintegration i Space Syntaxterminologi är ett mått på det genomsnittliga ”djupet” i en serie av rum, dvs enkelt uttryckt det antal rum som måste passeras för att ta sig från en del av en byggnad till en annan (antalet gånger man behöver svänga runt hörn eller genom en passage). Ett kontor med en mängd våningsplan, korridorer, avdelningar och cellkontor får ett stort djup och en låg grad av integration.

Det här sambandet är en av orsakerna till varför en mer öppen och framförallt en mer välintegrerad kontorsplanlösning kan ge stora vinster i form av att etablera de grundläggande förutsättningarna för möten och interaktion på en arbetsplats, nämligen en visuell tillgänglighet. Samtidigt är öppna planlösningar ingen universallösning och de måste utföras på rätt sätt och med stor omsorg om de eftersträvade målen ska uppnås och den öppna planlösningens baksidor ska kunna hanteras väl, vilket vi återkommer till.